Känslomänniska

Jag brukar beteckna mig lite som en känslomänniska. Jag reagerar mycket, på mycket. På gott och ont. När något är bra, så är det toppen och jag älskar att dela med mig av glädje till andra. Få mina vänner att skratta och le. Men är jag ur humör, ja, då syns även det. Jag är inte den som kan dölja det speciellt bra. Så blir jag ledsen, om någon sårat mig eller liknande, då är inte jag den som kan lägga på masken och låtsas som att solen skiner. Bra // dåligt? Inte en aning, men det är så jag är. Man kan väl läsa av mig rätt bra antarjag. Så på så sätt så är det kanske betryggande haha. Jag är inte så bra på att luras helt enkelt.

Men med dessa personlighetsdrag hos mig har jag ofta har mycket empati för medmänniskor när det är berättigat. Har någon sårat mig så kanske jag inte prioriterar att höja den personen till skyarna eller hjälpa den, men när jag anser att en person förtjänar mitt förtroende, då får den hela mig helt enkelt. Det ska väl tilläggas att jag har extremt få ritkigt NÄRA vänner. Sådana som vet det mesta om mig, som jag känner jag kan berätta allt för. Mina ex kan ju intyga jag är svår att övertyga t.ex, men det har säkerligen till stor del att göra med min uppväxt. 9 år av mobbing sätter helt enkelt sina spår. 9 år betyder alltså hela grundskolan. Och ja, det kan märkas av än idag känner jag. Jag är givetvis en helt ny person då gymnasiet förändrade mig totalt. Som resultat av detta så är jag givetvis en extrem motståndare till utfrysning, mobbing och andra patetiska beteendemönster. Jag fullkomligt avskyr det. Jag jobbade bland annat som KIS (kompis i skolan) på Tingvallagymnasiet. Det var riktigt kul och gav mig några vänner för livet. Men vad gäller mobbing för min egan del så kan det stundtals dyka upp osäkerhet upp när du minst anar det. Det har ofta yttrat sig i på olika sätt som t.ex svartsjuka. Idag känner jag det är på rätt spår, att jag försöker styra in mig på andra banor helt enkelt. Men detta har gjort jag är extremt uppmärksam på när andra är svartsjuka. Jag är grym på att pejla in det beteendet hos folk runt mig. Och gosse, jag var en barnlek jämfört med vad jag stött på hos mina vänner i deras förhållanden.

Just dessa sakerna har väl resulterat i att jag är väldigt intreserad av människor. Jag älskar att lyssna på dig som person om ditt liv, dina problem osv. Jag har således ofta varit ett bollplank för vänner och bekanta. Jag har väl blivit lite av en hobbypsykolog helt enkelt. Med åren har jag stött på så många vänner som lever i så tragiska förhållanden att man blir tårögd. Och det händer fortfarande. Lyckligtvis har jag faktiskt fått in många på rätt spår, fått dem att ta tag i sina liv och vågra bryta upp den falska tryggheten de ligger inlindade i. Jag kan inte svara på hur många jag "hjälpt" genom åren, men samtliga har varit en resa i sig. Många frustrerande, många underbara, vänner för livet även där. men de har alla komit ur gamla beteenden, falska tryggheter osv. Ibland har det dock tagit flera år för en person att inse hur illa ställt de har det. En del har levt i samma koma i flera år, och det är först när jag kommer som den enda och vågar ifrågasätta deras liv. Händelseförloppet ser alltid detsamma ut. Det brukar alltid börja med att man får höra hur illa det är i dennes förhållande. Alla negativa sidor radas upp. Efter det tag brukar jag be dem att göra 2 listor. En med de negativa sidorna, en med de positiva. Ni förstår vilken lista som är längst.

MEN, när du börjar hålla med, ifrågasätta dennes val, då kommer muren direkt. Detta är alltid de första reaktionerna. Att någon plötsligt håller med dem gör dem skrajja. Vi kan ta något av de mera extrema sakerna, som tyvärr är väldigt vanligt, misshandel. Många där ute blir helt enkelt misshandlade av sin partner. och jag menar inte bara fysiskt, utan även psykiskt. Men när man ifrågasätter dessa så kommer ALLTID svaret "ja, men han (då det oftast är en "han") är snäll också. Han har bra sidor med." Och jag tycker det är lika jobbigt varje gång. Att denna stackars tjej inte förstår situationen och att hennes partner lyckats få henne att stanna kvar. Varför blir det så? ja, ofta för att hon inte tror hon kan få någon bättre. Att hon inte är värd det. Sånt här snack kan man bolla med fram och tillbaka med väldigt länge. En nära bekant pratade jag med i flera år innan hon till slut gjorde det enda rätta, lämnade honom. De var förlovade, hade hus osv. men hon mådde su fruktansvärt dåligt över allt. varför det inte blev bättre osv osv. Hon blev mer och mer som en liten grå mus. Och givetvis, det var jobbigt. Jättejobbigt at bryta upp. Men det är alla uppbrott. Hennes trygghet var borta. De stunder de HADE som var bra var plötsligt borta. Men nu efteråt så är det en helt ny värld som öppnar sig för henne och hon känner nya vindar blåsa i henens ansikte. jag har sett hur hon blommat upp till en ny person. Hon är ute i livet igen, träffar nya människor, får äntligen ragga lite killar :)

Men varför tog jag upp detta med svartsjuka då? Jo, min poäng är att jag är bra på att se det. Jag kan se på blicken hos en person vad som försigår bakom pannbenet. Jag ser de rabida flackande blickarna så tydligt att man lika gärna kan skriva i pannan på dem vad som försigår. Det har hänt mig ofta på sista tiden och jag kan läsa sådana personer som en öppen bok. Detta hjälper mig givetvis att leda in mina vänner på rätt spår. Jag VET när en person lever i koma och precis har börjat vakna upp därifrån. Det positiva i det hela är väl att det är en fantastisk resa att se förändringarna hos den som börjar inse och vakna upp. Men som jag sagt innan, man möts mycket av rädsla och hårda ord. Det är ju ovant för dem helt enkelt. De vet inte hur de ska hantera allt. Här kommer någon annan som bryr sig om dem? vad betyder det? VARFÖR bryr DU dig om MIG?

Något som är farligt med de extremt svartsjuka och kontrollerande är att de kan bli väldigt intensiva. JAG kan absolut höja rösten när man disskuterar, eller ännu hellre tjafsar. men inte utan orsak. Jag gör det aldrig om jag saknar en poäng och måste hävda mig på annat sätt. Det är bara så jag kan bli. Jag kan lika gärna höja rösten när jag pratar om något som jag brinner för. Många har tyckt det var jobbigt, och givetvis är det något i mitt bagage jag tänker på. Men när det kommer till de manipulativa så är det deras enda redskap för att trycka ner dig, hålla pli på dig. Och ofta hjälper det. Faran med att ifrågasätta dessa är att de tar det til nästa nivå. DU msåte ta dig därifrån innan detta händer. En vän till mig berättade för mig om hur hon haft det. Hon hade haft ihop det med en kille. Som så ofta så började det som en dans på rosor. Men sedan började det fysiska på att komma. I början små knuffar, småsaker. Men sedan hade det gått så långt att hon hamnat i den där koman. Hon berättade hon kunde sitta i soffan t.ex. När hon zappade mellan kanalerna kunde hon plötslig få en smäll i ansiktet av honom för hon gjorde nått fel. Exempelvis kollade på fel kanal. Hon var då så van med detta att hon knappt tänkte på det. Jag skall påpeka en sak. Det finns de som lever så med ömsesidigt vetande om att de gillar at bli dominerade. DETTA är inte alls sama sak. Detta är ett liv i ständig rädsla. Att vara ÖVERENS om att man ska leka dominans i vardagen osv, det är en HELT annan sak. Jag vill bara påpeka det så ingen där ute känner sig träffad på fel sätt :) Men iaf, ett sådant förhållande hon hade, med denna extremt svartsjuke pojkvänn, de kan sluta på 2 sätt. Antingen tar du ditt förnuft till fånga och lämnar honom. Dvs du tar beslutet själv. ELLER, så kommer någon annan göra det åt dig. Dvs läkaren på sjukhuset du träffar när du blivit misshandlad så grovt du hamnar där. Detta var vad som hände min vän. Hon föreläser idag om just detta och hon är grym på allt jag precis pratat om. Om jag är en hobbypsykolog så har hon verkligen levt det värsta och vet precis vad hon pratar om. Men det är historier som hennes som gör att jag brinner så för att hjälpa mina vänner. Det hjälper inte att leva med någon som är så svartsjuk, ge dem nya chanser hela tiden. Du blir ALLTID besviken i slutändan. En del tar förnuftet tillfånga och lämnar i god tid. Men lovar din kille/tjej dig om och om, och OM IGEN, att denne ska skärpa sig och inget händer... du blir bara besviken i slutändan. De kan inte erkänna sina problem för sig själva. Allt måste börja med det, att de inser sina brister och fel. Så länge de inte gör det, så kommer inget bli bättre. Men när du isner att ditt förhållande, på vilket sätt det än ser ut, varat i kanske 5-6 år och bara blir värre. Då är det inget att satsa på. Din kärlek för din partner har förmodligen slocknat för länge sedan och det enda som håller dig kvar är någon form av den falska tryggheten. ocga kan det röra sig om att du känenr en skyldighet till att stanna kvar JUSt för att den andra partnern är så bra att trycka ner dig. Du får höra ingen annan vill ha dig, du är inte värd nått. han skriker bara på dig, skäller bara på dig. Han förbjuder dig att göra saker. Du blir instängd och tappar kontakten med omvärlden. INGEn annan vill ha dig tänker du. Men mina små hjärtan, det stämmer inte :)

Jag kan ta ett till exempel. För något år sedan började jag prata lite lätt med en annan bekant. Jag hade inte hört av henne på länge och undrade väl stundtals hur allt hade gått. Men så plötsligt en dag ringde hon och vi snackade lite. Det visade sig att hon hade ett helt nytt liv och var överlycklig. Jag hade umgåtts med henne en hel del innan, och med tiden kom det fram vilket risigt förhållande hon hade. Hon gjorde allt hemma. Hon pluggade, hon jobbade, så hon kunde ha råd med lägenheten hon å hennes kille hade. HAN hade ett bra jobb, men hon fick fortfarande betala allt. Hon var extremt hårt hållen och henens liv var inte alls vad hon innerst inne önskade. Men jag var den första som började ifrågasätta detta. Hon visste jag hade rätt, då det var det enda hon själv pratade om. Men hon var inte så gammal, och de hade varit ihop länge. Hon hade inte så mycket att referera till. Hon trodde det skulle vara så här. Hon klagade ständigt på honom, hur elak han var, hur jobbig han var. Men så fort jag började hålla med, ifrågasäta, så kom försvaret givetvis. Han VAR ju ändås en bra kille...ibland. Listan på bra och dåliga saker var jobbig att läsa givetvis. Men på grund av rollen jag tog på mig så blev så turbulent mellan vår vänskap att hon stundtals till och med hotade mig. Då sa jag upp kontakten med henne. Hon kunde inte riktigt hantera att få höra allt från någon annan. Jag slutade höra av mig helt enkelt. Men nu, när hon hörde av sig efter flera år, så ville hon ringa och tacka mig. Hon sa att hade det inte varit för mig, så hade hon aldrig kommit därifrån. Hon var så otroligt tacksam för det jag hade gjort. Att det verkligen HADE hjälpt. Och då plötsligt kände jag att det var värt allt. Ja, jag hade fått mycket skit. Som fan faktiskt. Men jag ville ju bara hon skulle komma vidare i livet. Hon förtjänade något bättre. och det fick hon till slut.

Och det är detta jag menar med att jag är en känslomänniska. Jag vill att mina medmänniskor ska må bra. Och så länge de mår bra så får jag ut något av det. Jag älskar att göra folk lyckliga, få dem att skrata, le och må bra.

Är jag en elak person? Gör jag fel? Nej, jag tycker inte det. Inte när jag ser vad det resulterar i. Det må vara jobbigt för stunden. JÄVLIGT jobbigt. Det må ha resulterat i många hårda ord från mina vänner jag hjälpt. Men jag vet att i slutändan så kommer det bli bra för dem. Och när man, som jag nyss berättat, får ett samtal nått år eller två efter att man umgåts med personen ifråga och får ett stor tack direkt från dennes hjärta, ja, då är det värt allt :)

Jag brukar beteckna mig lite som en känslomänniska. Jag reagerar mycket, på mycket. På gott och ont. När något är bra, så är det toppen och jag älskar att dela med mig av glädje till andra. Få mina vänner att skratta och le. Men är jag ur humör, ja, då syns även det. Jag är inte den som kan dölja det speciellt bra. Så blir jag ledsen, om någon sårat mig eller liknande, då är inte jag den som kan lägga på masken och låtsas som att solen skiner. Bra // dåligt? Inte en aning, men det är så jag är. Man kan väl läsa av mig rätt bra antarjag. Så på så sätt så är det kanske betryggande haha. Jag är inte så bra på att luras helt enkelt.

Men med dessa personlighetsdrag hos mig har jag ofta har mycket empati för medmänniskor när det är berättigat. Har någon sårat mig så kanske jag inte prioriterar att höja den personen till skyarna eller hjälpa den, men när jag anser att en person förtjänar mitt förtroende, då får den hela mig helt enkelt. Det ska väl tilläggas att jag har extremt få ritkigt NÄRA vänner. Sådana som vet det mesta om mig, som jag känner jag kan berätta allt för. Mina ex kan ju intyga jag är svår att övertyga t.ex, men det har säkerligen till stor del att göra med min uppväxt. 9 år av mobbing sätter helt enkelt sina spår. 9 år betyder alltså hela grundskolan. Och ja, det kan märkas av än idag känner jag. Jag är givetvis en helt ny person då gymnasiet förändrade mig totalt. Som resultat av detta så är jag givetvis en extrem motståndare till utfrysning, mobbing och andra patetiska beteendemönster. Jag fullkomligt avskyr det. Jag jobbade bland annat som KIS (kompis i skolan) på Tingvallagymnasiet. Det var riktigt kul och gav mig några vänner för livet. Men vad gäller mobbing för min egan del så kan det stundtals dyka upp osäkerhet upp när du minst anar det. Det har ofta yttrat sig i på olika sätt som t.ex svartsjuka. Idag känner jag det är på rätt spår, att jag försöker styra in mig på andra banor helt enkelt. Men detta har gjort jag är extremt uppmärksam på när andra är svartsjuka. Jag är grym på att pejla in det beteendet hos folk runt mig. Och gosse, jag var en barnlek jämfört med vad jag stött på hos mina vänner i deras förhållanden.

Just dessa sakerna har väl resulterat i att jag är väldigt intreserad av människor. Jag älskar att lyssna på dig som person om ditt liv, dina problem osv. Jag har således ofta varit ett bollplank för vänner och bekanta. Jag har väl blivit lite av en hobbypsykolog helt enkelt. Med åren har jag stött på så många vänner som lever i så tragiska förhållanden att man blir tårögd. Och det händer fortfarande. Lyckligtvis har jag faktiskt fått in många på rätt spår, fått dem att ta tag i sina liv och vågra bryta upp den falska tryggheten de ligger inlindade i. Jag kan inte svara på hur många jag "hjälpt" genom åren, men samtliga har varit en resa i sig. Många frustrerande, många underbara, vänner för livet även där. men de har alla komit ur gamla beteenden, falska tryggheter osv. Ibland har det dock tagit flera år för en person att inse hur illa ställt de har det. En del har levt i samma koma i flera år, och det är först när jag kommer som den enda och vågar ifrågasätta deras liv. Händelseförloppet ser alltid detsamma ut. Det brukar alltid börja med att man får höra hur illa det är i dennes förhållande. Alla negativa sidor radas upp. Efter det tag brukar jag be dem att göra 2 listor. En med de negativa sidorna, en med de positiva. Ni förstår vilken lista som är längst.

MEN, när du börjar hålla med, ifrågasätta dennes val, då kommer muren direkt. Detta är alltid de första reaktionerna. Att någon plötsligt håller med dem gör dem skrajja. Vi kan ta något av de mera extrema sakerna, som tyvärr är väldigt vanligt, misshandel. Många där ute blir helt enkelt misshandlade av sin partner. och jag menar inte bara fysiskt, utan även psykiskt. Men när man ifrågasätter dessa så kommer ALLTID svaret "ja, men han (då det oftast är en "han") är snäll också. Han har bra sidor med." Och jag tycker det är lika jobbigt varje gång. Att denna stackars tjej inte förstår situationen och att hennes partner lyckats få henne att stanna kvar. Varför blir det så? ja, ofta för att hon inte tror hon kan få någon bättre. Att hon inte är värd det. Sånt här snack kan man bolla med fram och tillbaka med väldigt länge. En nära bekant pratade jag med i flera år innan hon till slut gjorde det enda rätta, lämnade honom. De var förlovade, hade hus osv. men hon mådde su fruktansvärt dåligt över allt. varför det inte blev bättre osv osv. Hon blev mer och mer som en liten grå mus. Och givetvis, det var jobbigt. Jättejobbigt at bryta upp. Men det är alla uppbrott. Hennes trygghet var borta. De stunder de HADE som var bra var plötsligt borta. Men nu efteråt så är det en helt ny värld som öppnar sig för henne och hon känner nya vindar blåsa i henens ansikte. jag har sett hur hon blommat upp till en ny person. Hon är ute i livet igen, träffar nya människor, får äntligen ragga lite killar :)

Men varför tog jag upp detta med svartsjuka då? Jo, min poäng är att jag är bra på att se det. Jag kan se på blicken hos en person vad som försigår bakom pannbenet. Jag ser de rabida flackande blickarna så tydligt att man lika gärna kan skriva i pannan på dem vad som försigår. Det har hänt mig ofta på sista tiden och jag kan läsa sådana personer som en öppen bok. Detta hjälper mig givetvis att leda in mina vänner på rätt spår. Jag VET när en person lever i koma och precis har börjat vakna upp därifrån. Det positiva i det hela är väl att det är en fantastisk resa att se förändringarna hos den som börjar inse och vakna upp. Men som jag sagt innan, man möts mycket av rädsla och hårda ord. Det är ju ovant för dem helt enkelt. De vet inte hur de ska hantera allt. Här kommer någon annan som bryr sig om dem? vad betyder det? VARFÖR bryr DU dig om MIG?

Något som är farligt med de extremt svartsjuka och kontrollerande är att de kan bli väldigt intensiva. JAG kan absolut höja rösten när man disskuterar, eller ännu hellre tjafsar. men inte utan orsak. Jag gör det aldrig om jag saknar en poäng och måste hävda mig på annat sätt. Det är bara så jag kan bli. Jag kan lika gärna höja rösten när jag pratar om något som jag brinner för. Många har tyckt det var jobbigt, och givetvis är det något i mitt bagage jag tänker på. Men när det kommer till de manipulativa så är det deras enda redskap för att trycka ner dig, hålla pli på dig. Och ofta hjälper det. Faran med att ifrågasätta dessa är att de tar det til nästa nivå. DU msåte ta dig därifrån innan detta händer. En vän till mig berättade för mig om hur hon haft det. Hon hade haft ihop det med en kille. Som så ofta så började det som en dans på rosor. Men sedan började det fysiska på att komma. I början små knuffar, småsaker. Men sedan hade det gått så långt att hon hamnat i den där koman. Hon berättade hon kunde sitta i soffan t.ex. När hon zappade mellan kanalerna kunde hon plötslig få en smäll i ansiktet av honom för hon gjorde nått fel. Exempelvis kollade på fel kanal. Hon var då så van med detta att hon knappt tänkte på det. Jag skall påpeka en sak. Det finns de som lever så med ömsesidigt vetande om att de gillar at bli dominerade. DETTA är inte alls sama sak. Detta är ett liv i ständig rädsla. Att vara ÖVERENS om att man ska leka dominans i vardagen osv, det är en HELT annan sak. Jag vill bara påpeka det så ingen där ute känner sig träffad på fel sätt :) Men iaf, ett sådant förhållande hon hade, med denna extremt svartsjuke pojkvänn, de kan sluta på 2 sätt. Antingen tar du ditt förnuft till fånga och lämnar honom. Dvs du tar beslutet själv. ELLER, så kommer någon annan göra det åt dig. Dvs läkaren på sjukhuset du träffar när du blivit misshandlad så grovt du hamnar där. Detta var vad som hände min vän. Hon föreläser idag om just detta och hon är grym på allt jag precis pratat om. Om jag är en hobbypsykolog så har hon verkligen levt det värsta och vet precis vad hon pratar om. Men det är historier som hennes som gör att jag brinner så för att hjälpa mina vänner. Det hjälper inte att leva med någon som är så svartsjuk, ge dem nya chanser hela tiden. Du blir ALLTID besviken i slutändan. En del tar förnuftet tillfånga och lämnar i god tid. Men lovar din kille/tjej dig om och om, och OM IGEN, att denne ska skärpa sig och inget händer... du blir bara besviken i slutändan. De kan inte erkänna sina problem för sig själva. Allt måste börja med det, att de inser sina brister och fel. Så länge de inte gör det, så kommer inget bli bättre. Men när du isner att ditt förhållande, på vilket sätt det än ser ut, varat i kanske 5-6 år och bara blir värre. Då är det inget att satsa på. Din kärlek för din partner har förmodligen slocknat för länge sedan och det enda som håller dig kvar är någon form av den falska tryggheten. ocga kan det röra sig om att du känenr en skyldighet till att stanna kvar JUSt för att den andra partnern är så bra att trycka ner dig. Du får höra ingen annan vill ha dig, du är inte värd nått. han skriker bara på dig, skäller bara på dig. Han förbjuder dig att göra saker. Du blir instängd och tappar kontakten med omvärlden. INGEn annan vill ha dig tänker du. Men mina små hjärtan, det stämmer inte :)

Jag kan ta ett till exempel. För något år sedan började jag prata lite lätt med en annan bekant. Jag hade inte hört av henne på länge och undrade väl stundtals hur allt hade gått. Men så plötsligt en dag ringde hon och vi snackade lite. Det visade sig att hon hade ett helt nytt liv och var överlycklig. Jag hade umgåtts med henne en hel del innan, och med tiden kom det fram vilket risigt förhållande hon hade. Hon gjorde allt hemma. Hon pluggade, hon jobbade, så hon kunde ha råd med lägenheten hon å hennes kille hade. HAN hade ett bra jobb, men hon fick fortfarande betala allt. Hon var extremt hårt hållen och henens liv var inte alls vad hon innerst inne önskade. Men jag var den första som började ifrågasätta detta. Hon visste jag hade rätt, då det var det enda hon själv pratade om. Men hon var inte så gammal, och de hade varit ihop länge. Hon hade inte så mycket att referera till. Hon trodde det skulle vara så här. Hon klagade ständigt på honom, hur elak han var, hur jobbig han var. Men så fort jag började hålla med, ifrågasäta, så kom försvaret givetvis. Han VAR ju ändås en bra kille...ibland. Listan på bra och dåliga saker var jobbig att läsa givetvis. Men på grund av rollen jag tog på mig så blev så turbulent mellan vår vänskap att hon stundtals till och med hotade mig. Då sa jag upp kontakten med henne. Hon kunde inte riktigt hantera att få höra allt från någon annan. Jag slutade höra av mig helt enkelt. Men nu, när hon hörde av sig efter flera år, så ville hon ringa och tacka mig. Hon sa att hade det inte varit för mig, så hade hon aldrig kommit därifrån. Hon var så otroligt tacksam för det jag hade gjort. Att det verkligen HADE hjälpt. Och då plötsligt kände jag att det var värt allt. Ja, jag hade fått mycket skit. Som fan faktiskt. Men jag ville ju bara hon skulle komma vidare i livet. Hon förtjänade något bättre. och det fick hon till slut.

Och det är detta jag menar med att jag är en känslomänniska. Jag vill att mina medmänniskor ska må bra. Och så länge de mår bra så får jag ut något av det. Jag älskar att göra folk lyckliga, få dem att skrata, le och må bra.

Är jag en elak person? Gör jag fel? Nej, jag tycker inte det. Inte när jag ser vad det resulterar i. Det må vara jobbigt för stunden. JÄVLIGT jobbigt. Det må ha resulterat i många hårda ord från mina vänner jag hjälpt. Men jag vet att i slutändan så kommer det bli bra för dem. Och när man, som jag nyss berättat, får ett samtal nått år eller två efter att man umgåts med personen ifråga och får ett stor tack direkt från dennes hjärta, ja, då är det värt allt :)

Så, mina vänner, jag hoppas jag berört några av er. Alla som befinner sig i liknande situationer... Det finns ALLTID hopp. Det går ALLTID i slutändad att ta sig ur det. Man måste bara vågra prata om det. Inte vara rädd för vad era kompisar och familj ska säga. Jag blir lika smickrad varje gång någon öppnar sig för mig liknande det jag berättat. En del har gjort det för många innan mig, en del för första gången.

Men ni har alla en sak gemensamt. Ni har vaknat upp!