Jobbet för bergvik börjar ta form, och omslaget är bland annat klart.
Liten försmak om vad som komma skall. Håll gluggarna öppna ;)





// Maz

mer bilder på töserna. ville ha en svart/vit, lätt förgtonad bild på dem. tror denna gör susen.

dålig dag idag :(

min kompis emma skickade en skön låt, Frida Örn - Release Me.
Aldrig hört talas om, men tempot motsvarade väl lite mitt humör idag.

mer bilder på dessa damer. Rätt simpelt upplägg denna gång, men ändå mycket retusch. gjort om omgivningen helt, tagit bort dörrar, gjort om golv osv osv.  You like?

Andra dagen över. lite blandad kompott från dagens händelser.

Hugo: Dagens stjärna


Lofta: igår bad ääässs modell. Idag, mobbad tjej i hörn samt hjälpreda.
Mia: Naaaw, men titta på henne ;) Du är grym. Syns snart ;) 


Jag gillar att ha händerna fulla. Delegera is the shit.


Fuck SUVs och Hummer. We want flygplääjns.


The Gang, dag 2. Saknas, my Mua (Mia)!



Håll ögonen öppna. Snart kommer the full monty.

fler bilder från dessa exelenta töser

Kjeerleeek

;)

efter lite strul med makeup-artist och stylist, kanske det är ordnat för morgondagen. makeup fortfarande liite osäkert, men vi får se. kanske kommer en grym tjej från stockholm. Håller tummarna iaf. Behöver en manlig modell dessutom, nån som är sugen ;)

Var hos brorsan ikväll. hade långt snack med honom om allt, vad som hänt nu på senare tid och annat krimskrams. Pratade mycket om hans ex, hur det var när det tog slut mellan dem. Lite jobbigt att höra att det var lite samma sak där. Hans ex hade varit på kurs, när de fortfarande var ihop. Där hade hon fattat tycke för sin kursledare.Under ca, ja, kanske 3-4 veckor gick hon och funderade över om brorsan var något att ha, försökte övertyga sig själv lixom om att hon älskade honom. Några dagar innan beställde de t.om. en resa till barcelona eller var det var. Färdigbetalt och allt. Och det kanske var så med mitt ex, hon försökte in i det sista. Det vet hon ju inte själv, så de är ju frågor man kommer att ha kvar då. Men eftersom det var så där, så finns det la en chans det var så här med... Vilket känns otroligt tragiskt i sådant fall.

Hon läste min blogg och hade lite invändningar om sakerna jag nämnde. Hon tyckte jag hängde ut henne. Detta är givetvis inte alls min mening, då hon är min vän. Jag hade väl mer eller mindre räknat med hon skulle läsa allt till slut, men jag skrev det inte i det syftet. Jag skrev det för jag själv ville få ur mig orden. Vill bara klargöra det att hon och jag inte är ovänner på något sätt, och att detta inte är texter för att "ge igen" för något.

 Men hon var inte arg iaf. Jag säger det här å nu igen, min blogg har inte syftet att såra eller hänga ut någon. Hon vill vara vän, men jag får inte prata om oss om jag vill för vi ska kunna vara det. Bara när hon vill kanske då, eftersom hon ansåg det var ok att ta upp detta med bloggen.
Men, detta är ju iof sig positivt när jag tänker efter, nu verkar det ok att ta upp saker ändå mellan oss UTAN att hon ska bli arg, det har hon ju bevisat idag att det är. Så det gör mig ju lite glad. ;P

Men det som är lite synd är inte att hon vill prata med mig om hur jag mår osv efter att ha läst all text, utan hon var mest mån om hur hon själv skulle framstå. jag tror hon bara frågat kanske 2 gånger efter själva uppbrottet hur jag mår. Jag har varit hennes bästa vän säger hon, ändås vill hon inte prata med mig om detta som är väldigt svårt för mig. Plötsligt är jag inte hennes bästa vän längre, känns det då som, plötsligt verkar mitt välmående inte lika viktigt som innan? Givetvis bryr hon sig, men det är ju en sådan uppenbar skillnad.
Det hon störde sig på var detta med porrigt.se-sidan. Att det såg lite dumt ut för hennes del.
Men, om hon har gått med där å lagt ut sån bild, då får hon väl ta vad folk tycker?  STÅR hon inte för det tänker jag då. Dessutom, OM hon nu tror det jag skrev kan uppfattas fel av andra,  HUR I HELA FRIDEN kunde hon bli så arg på mig att JAG uppfattade det hela jobbigt eller fel när jag tog upp det första gången med henne? Om hon tror andra kan ta det på ett sätt, varför kunde då inte jag det? Det är ju så motsägelsefullt så det finns inte.

Nu kan det ju givetvis vara så att jag är extra känslosam med allt detta och överreagerar, för det gör jag oxå på allt säger hon. Men därför finns nu min blogg så folk kan ge mig feedback, för det behöver jag. Tror jag har ett enormt behov av att prata av mig... eller skriva av mig just nu i detta fallet.

Givetvis är jag medveten om att hon uppfatatt denna bloggen som känslig, det har jag förstått. Det minskar absolut mina chanser för framtiden. Att jag är ute å gräver i egna tankar om det som hänt, och dessutom delar med mig. Men alla säger åt mig att jag måste tänka på mig själv. Så, det är det jag gör, det hjälper mig nu, känns det som, att jag får skriva lite. Vill inte min bästa vän hjälpa mig bearbeta detta, då får jag försöka själv. Så, jag måste börja försöka se till mig själv bara, precis som hon gjort, vilket jag förstår. Hon har ju inte haft samma handikapp som mig i detta, att vara olyckligt kär.

Jag måste väl även påpeka att jag ÄR medveten om att ett uppbrott förändrar saker och ting, och detta är väl hennes försvarsmekanism, hur hon hanterar allt. Det är väl kanske för jobbigt för henne å prata om detta som rör oss. Jag anser nog att jag har alla chipsen i påsen, men det kanske handlar mer om att få höra det från henne tror jag.

Hon är inte kär längre, hon säger hon inte kommer ångra sig. Fine, det har jag fattat, men hon säger att man aldrig vet vad som händer i framtiden. Och det är väl mitt enda hopp just nu.  Det hoppet måste jag, just nu iaf, ha känner jag. Annars kommer jag inte klara av vardagen. Kanske låter tragiskt att jag ägnar henne så mycket tid i tankarna, men det är ju bara bevis på jag verkligen älskade henne som hon var och är. Allt som kommer ut här är det negativa, men om jag nu älskar henne så mycket ändå så förstår säkert alla att det var mycket som var bra med henne, givetvis. Hon är mitt allt, och kommer vara länge. Enda chansen dock att få henne tillbaka, som hon säger, är att hon skulle bli kär igen. Och med tanke på hur lätt hon blir irriterad på mig nu med snack osv, så är väl den chansen minimal. Men, jag e lessen, jag måste hoppas. hur idiotiskt det än låter. Jag måste tro...just nu iaf. Jag måste helt enkelt sluta bry mig om henne på samma sätt som hon ändrat sig mot mig. Det går ju emot mig lite dock, att bara lägga av sådär. När det tog slutet med tjejen INNAN mitt nuvarande ex, så behandlade vi varandra med respekt, kunde prata ut om allt UTAN, hör å häpna, att bråka. Båda visste det var slut, och det betydde inte man var på väg att bli ihop med varandra bara för man pratade ut. Jag kan verkligen inte se hur det kan skapa sådan ilska att prata ut om allt som varit???

Det resulterade iaf i att vi idag är mycket goda vänner, dvs min förra tjej och jag. Hon har varit ett enormt stöd, och idag snackar vi med varandra om hennes senaste erövringar :)

Angi skrev i en kommentar på den förra "uppsatsen" jag la ut att det är skönt att jag ser lite mer kritiskt på det hela. Visst, det håller jag med om. Det kanske är så jag måste börja tänka? Min brorsas ex, dumpade honom för en annan snubbe på ett rätt fult sätt. Han hade ju något att ta på. Jag har lixom inget konkret så, å jag vill bara inte bli arg eller irriterad för sakens skull. Däremot kanske jag måste börja inse att jag kämpade lite i motvind med vissa saker. Hon gjorde ju inget fel i att göra slut, givetvis. Jag kan ju inte bli arg på det bara för att bli arg i syfte att det är lättare att vara arg än ledsen, om ni fattar? Men däremot har jag börjat inse hur vårat förhålla var stundtals.
Jag är ju givetvis beredd att ta tag i sådant, men det är förmodligen inte hon, förmodligen inte med någon, inte ens "Captain Fantastic" om han nu finns runt hennes hörn. Och det var kanske där åldersskilnaden satte sina spår mellan oss. Det är vad de flesta tror iaf.Och det kanske även jag börjat inse nu. Tror dessutom min broder är lite orolig att vi ska bli ihop igen faktiskt just på grund av detta. En del av min oro, och givetvis svartsjuka, ligger i det faktum att hon först nu skulle börja växa till sig lite i sitt beteendemönster, sedan får någon annan ta del av allt det jag försökt få henne att inse. 

Men vafan gör man, älskar man nån så gör man :)

Som jag ser det med mitt ex, så finns det en risk med hennes lättirritation. Det kommer motverka en bra vänskap misstänker jag. Dessutom, hon sa till mig att "Magnus, saker förändras när man brytit upp såhär".
Ja, jo, tänkte jag, hissen går allt ändå upp på mig ska du se, MEN, det blir PRECIS, det man gör det till. Inte mer, inte mindre. Det finns ingen LAG som säger hur det ska se ut eller bli efteråt. Har man sagt man vill vara vän, så behöver man väl inte sluta dyka upp, eller bara komma på snabbvisiter när man innan kunde stanna hur länge som helst, säga man har haft annat för sig när man bara sitter hemma? Det håller ju inte, det förstår ju ett spädbarn att det handlar om undalflykter. Hon ringer ju inte ens å småpratar längre!!!! Nothing lixom.

Sen kan man bli hur irriterad som helst på när man ifrågasätter dessa argument till förändringen, men det är till syvende och sist same shit... oförmågan att säga sanningen. Jag menar, jag skulle ju hellre höra att "just nu kanske det e lite jobbigt för mig att komma förbi" än att höra att hon haft massa annat för sig, när hon inte varit så upptagen egentligen. Hennes stolthet skulle förmodligen ta seppuku innan den skulle sänka sig så lågt som att erkänna en svaghet ;P

DOCK, och lyssna nu duktigt, självklart kan det ju nu vara så att jag har tokfel, till hennes försvar. Hon kanske bara, av någon anledning, förändrats i sitt sätt att bry sig om andra. Kom ihåg, detta är bara mina tankar, som jag givetvis hoppas kunna få dela med henne nån dag utan att hon suckar.

Nåväl, om hon lägger nån form av tyngd i att hon sa vi var bästa vänner, och vill kunna fortsätta vara det, får hon nog börja fundera om. Annars kommer det bara förr eller senare komma upp alla problem vi hade, och under tiden bara ligga å bubbla upp lite för båda. Samtidigt så får väl jag under en tid försöka att bry mig mindre om henne på samma sätt som hon är mot mig, att helt enkelt inte vara så mycket i vägen i hennes värld just nu, för rubbar man den bubblan så... ;)


Förövrigt tänkte jag publicera mina memoarer om, ja, kanske ett par veckor. För Gådd Däämmiiit, fortsätter jag skriva i denna takten så lär jag snart ha tillräckligt för "Määgnus Swansson samlade thoughts" lixom.

älskar er alla...
och jävlar i mig, jag älskar dig, älsklingen ;)

Gouryella med låten Tenshi. vackert. Gammal klassiker. Melodisk Trance när det är som bäst. Förvisso gamla klassiska toner de satt ett modernt sound till, men ändå.
Musik för övrigt, något jag jobbat med i kanske 11 år. Int eblivit så mycket de senaste åren. Åkte på en HD-krash, elelr, ja, snarare 2-3 st sammanlagt. Har jag börjat med backuper då? Ja, eller hur. Man borde lära sig av misstagen, men icke lille svensson. Envist sitter han och väntar på en prisvänlig blu-rayspelare, för han vill minsann ha in allt på en och samma skiva. Men 9000 pix just nu för en brännare känns lite lagomt ljummet kanske. Får vänta ett tag till.
Hursomhaver, musiken har alltid funnits med mig. När jag var yngre gjorde jag musik istället för att skriva dagbok. Började med det på den gamla amigan, och låterna låg ofta runt 8-10 minuter, och var rätt fcineastiskt uppbyggda. Givetvis med influenser från all filmmusik. Detta gjorde ibland att man kunde höra en halv åt, som lät skapligt glad, för att sedan i mitten förändras till något mörkt. Då hade det hänt något, som att en tjej gjorde slut eller något haha. Men, de flesta av alla dessa låtarna är borta. Några finns på cd som wav-filer, men that's it. Några finns på kasettband som jag har försökt restaurera lite. Gått skapligt.
Vad jag vill komma fram till är att musiken altid påverkat mig väldigt mycket, som just nu. Jag blir jävligt nostalgisk, elelr som nu, funderar över de senaste veckorna. oyes, ni trodde ni skulle komma undan, men neeedå. Jag har ingen annan att prata med, exet vill inte lyssna, men vill ändås att jag ska klara av å vara kompis, så det får bli ni kära läsare :)
Jag berättade om att hon tog ned mig på marken rätt rejält häromdagen. Det satte sina spår, då jag läst in saker i hennes beteende. Hon sa det var önsketänkade från min sida, och hon hade en rätt hård ton. Javisst tänker ni, annars skulle jag aldrig fatta, eller nått sånt. Men som jag skrivit, jag är en känsloperson, jag kräver inte en bomb för att inse, det räcker en en knuff, för att poängen ska gå fram.Men det betyder ju inte jag accepterar det. Kanske yrar lite nu, men försök hänga med. Allt detta, känns som jag redan sagt, väldigt lustigt. Hon gjorde slut, fine, det konceptet har ju trots allt gått fram, och jag har fått marinera det till oändlighet. Det som talar för hon vet vad hon gjort är att hon gått vidare. Saker som får mig attt tvivla är hur det var strax innan.
jag vill inte gå in på för mycket hur hon var som person innan vi träffades, men eftersom hon själv inte vet varför hon inte är kär längre, så kan hon ju inte heller säga jag har fel i mina spekulationer, därmed inte heller bli arg, som hon gärna blir på mig. Jag är lite rädd för vilka saker som påverkat hennes beslut att göra slut. Självklart alla våra tjafs har bidragit, absolut. men sen då, vad berodde tjafsen på till att börja med.
Ja, till att börja med, kritik är inte hennes starka sida, kanske inte min heller i vissa fall. Men jag tyckte t.ex. inte om att ha disken framme, sölar man i soffan eller på golvet tar man uppd et efter sig. jag är inte på något sätt extrem i mitt städande, eller perfektionism. Senast jag städade var före jul typ =/
Ändå kund ehon ge gliringar å sucka, å bli irriterad när jag ville hon skulle fixa småsaker. Hon säger själv hon lämnar saker efter sig, överallt. Men påpekade jag det så var det väl jobbigt. Å ibland tyckte hon jag var överdriven på detta med ordning, eller perfektionism. Sant, jag e perfektionist med mitt jobb, med mina foton, men att säga jag är det vad gäller städning, ja, det är ju bara fjantigt. Så, där han vi en grej, hon tyckte jag var lite småextrem med detta.
Detta ledde säkert ibland in oss på tjafs. Även andra saker eller samtal orsakade detta med tjafs. kunde vara smågrejjer. Hon sa jag kunde bli hetsig, vilket jag själv har lite svårt att se. Ibland blev jag säkerligen det, men vad jag menar att jag själv inte såg det var att jag är ju jag, dvs, mans er inte skogen för alla träden när du står mitt i den. MEN, det hon inte ville inse var att detta gälde henne med i disskussionernas hetta. Således, eftersom när hon blev irriterad, så trodde hon väl det bara var JAG som var jobbig och blev otrevlig, oförskämd och kunde bete sig väldigt spydigt. Det gick under denna tiden inte att resonera med henne, utan den kloka hade egentligen slutat pratat med henne, men jag till skilnnad från kanske andra, tar inte skit, och säger givetvis ifrån när jag blir orättvist behandlad. Då slutade det ibland med att hon därifrån, hon gick helt sonika bara från disskussionen, ut genom dörren å iväg. De flesta gångerna, tror jag, lyckades jag stoppa henne. På gott å ont, jag fick fortsätta försöka samtala med denna lilla söt tjej med ögon svartare än en natthimmel, hennes blick som bara dumförklarade hela din existens. Detta avstog givetvis efter en stund, och då kom tårarna, och även om det hade varit jag som var lesse för nått från början, så slutade det med andra ord som oftast med att jag fick trösta henne. Sedan sa hon alltid att det e jobbigt meddessa "gräl" då det alltid känns som det e hon som gör fel. Jag sa..ALLTID.....ALLTID...att det är bådas fel. likt förbannat så blev dessa grälen förmodligen en sorts grund till varför det tog slut, med motiveringen att jag alltid fick det att låta som det BARA var hennes fel. TROTS att jag alltid sa att båda har en del i det. HUR ska man resonera med detta?? Sen säger hon att jag tjatar om saker och ting. Ja, men trofan det när alla jämt upprepas. Ser ni moment 22 i det hela, det fanns ingen lösning pådetta med tjafs? Jag ville ta in en kompis som jobbar med kvinnojouren här i karlstad. Hon e utbildad problemlösare och har tystdadsplikt. Det hela pajjade oxå för mitt ex blev arg på henne med och missuppfattade allt och det blev bara värre. ALLT skulle jämt missuppfattas som något negativt. Sen, säger hon då, att JAG ältar och har frågor om allt. Som allt detta med att hon gjorde slut. Men, jag tar alltid upp alla mian frågor inlindat i så mycket bomull att frågan nästan inte hörs. Men, ändås blev hon arg. vad jag än gjorde, så fick hon det hela tiden til latt jag ville henne illa, att jag var tjatig, att jag överanalyserade allt jämt. men i själva verkat har jag börjat insett att hon la över alla sina fel på mig. I själva verket var det kanske HON som överanalyserade allt och fickdet till att alla ville henne det värsta. Hon blev arg när man kom till en öm punkt och kunde inte svara, och blev arg. Så har det varit nu mycket efteråt, saker jag har velat ta upp med henne, kanske max 4-5 gånger har det varit situationer när jag haft frågor, men alla gångerna har slutat med att jag fått "tjata" fram hennes lugna jag, att jag nästan fick be om ursäkt för att ta upp massa detaljer. ibland undrar jag hur jag orkade med detta. Det enkla svaret jag alltd kommer fram till är att jag älskar henne.
Alla säger "hon är inte värd att du lägger ner så mycket tid på henne" när hon varit sådär. "Tänk på dig själv" nu, "du måste gå vidare" osv osv. Men ja, vad göra, är jag fortfarande har känslor Jag vill inget annat än bara hjälpa henne inte vara så jävla arg, för hon är innerst inne så snälll, söt, å alldeles underbar som man kan tänka sig. När man träffar henne är hon liten och försynd, och undrar ibland om de där svarta ögonen som kom fram då å då bara var en dröm.
Men nog om henne angående tjafs. var jag så jävla oskyldig då? Absolut inte, jag kunde bli så förbannad på henne. En gång fick jag nog. jag fick..rejält..nog. jag blev så jävla arg på stackaren att jag slog handen ija, typ en liten minihylla jag har bredvid sängen. Så arg har jag bara blivit en gång i mitt liv innan. Iaf, då trodde hon jag skulle misshandla henne. Och det var ju lite läskigt måste jag säga, att se den du älskar så rädd för dig. jag insåg att jag skrämt henne rejält, och backade flera meter och gav henne space. Hon skakade den stackaren och jag kände djup ånger. För att hennes beteende hade gjort mig så arg, var det en ursäkt. ja, jag vet inte, jag vet bara att jag fick nog av hennes sätt den gången. Ångrar jag att jag blev så arg? Verkligen inte, det förtjänade hon, MEN, jag bad om ursäkt flera gånger för att hon kände sådan rädsla. Dock, båda fick sig just då en tankeställare. T.o.m. hon fick det, och hon tog upp det med sin ompis som sa att "ja, även magnus kan bli arg", och det syntes väl på henne at hon förstod vad som utlöst denna ilska hos mig, och skämdes även hon. Så, vi båda skämdes.

Tydligen, när jag debatterar, så kan jag vifta med mina armar, inget jag tänt på, förmodligen precis som hon itne  är medveten om hur HON blir. Men, det som jag tror skillde oss åt var att jag försökte göra något åt det. Jag var alltid den som redde ut våra tjafs, jag var den som höll i. Och efter varje gräl så sa jag dels att detta var ådasd fel, men jag frågade även alltid "men vännen, var det inte ändås bra att vi pratade ut om detta" Svaret var alltid "jo", det var tydligen bra. Men, ändås, var det för mycket tjafs!   HUR ska man bete sig med en sådan person. Vad man än gjorde så var det fel. Jag kunde våra gräl på mina fem fingrar, och visste precis ordning för hur det skulle gå till. Ansträngande...väldigt.

Sen har vi något jag precis nyligen börjat fundera på vad som kan ligga bakom. är vi träfades var hon rätt blyg, lite osäker osv. Hon hade dåligt självförtroende, inte nöjd med sig själv. jag ggjorde allt i min makt för att hjälpa henne på alla sätt och vis meddetta. Tröstade henne alltid, pratade alltid med henne om hur hon kände, vad hon var lessen för osv osv. Hon kunde ringa mig dygnet runt, när som helst. men som jag såg det växte hon en hel del i stt förhållande. Hon blev säkrare på sg själv, mycket bland annat för hon genomgick en bröstoperation. Detta är egentligen ett ämne för en nytt inlägg, men all media om bröstförstoringar är väldigt felvinklad. ALLA jag känenr som gjort det, har förändrats till det bättre, vad gäller sin personlighet. INGEN av dem springer med tuttarna i vädret eller är billiga i sitt beteende. MEn, det ger en egoboost för dem. Just för jg visste detta, så bestämde jag mig för att hjälpa henne. När allt var glat grät hon å grät, av lycka. äntligen hade hon en fyllig barm. DETTA samt att hon börjat jobba i butik, kanske fått fler vänner osv, träffat myckoet kompisar, folk, osv osv, jag är lite rädd att hon kände att hon inte behövde mig längre? Nu vr hon iten längre lilla osäkra tösen, nu hade det hänt grejjer, som jag hjälpt henne med mycket, och Magn us, som kanske inte var så frän nu när man får större utbud att välja på, behövde inte finnas med i blden längre.
DETTA hopas jag givetvis inte är sant, men jag har bara tänkt lite på det. Hon har väl fått större behov att att synas kanske, och hon sa härförleden även det att hon är lite för detta med upmärksamhet. Något som jag kanske inte tänkt på så mycket, visst, hon gillar lack å latex osv, men jag visste inte hon ahde behovet av at visa upp så mycket hud, som det visade sig.
4 dagar efter det hon gjort slut registrerade hon sig på porrigt.se. En sida som det hörs lite på namnet vad det handlar om. En helt klarts exigare attityd, mycket mer naket osv. Hon visste jag inte var medlem där, så där la hon upp en skapligt näck bild , förrutom ett par hotpants, p sig själv, som jag tagit pvat på henne på ett hotellrum i göteborg. nått som jag lixom täkte det var våran grej. En kompis till mig upptäckte hon lagt ut denna bilden, och när jag frågade om det var så blev hon riktigt förbannad. Det känns liiite långsökt att hon blev SÅ arg bara för som hon sa, folk lägger sig i hennes liv. nej, hon blev väl bara jävligt lack på att jag kommit på det. Det var ett långts amtal om detta, och hon var riktigt arg. Det lustiga då, hons a hon var arg på de som lagt sig å å berättat för mig, ändås fick jag ta alla spdigheter av henne angåen detta.
Hon sa hon gick ur den sidan när hon blev ihop med mig, för respekt för mig. jaha, vaddå respekt för mig, om det inte är nått farligt med den sidan, varför gå ur, varför bli så uopprörd om det när jag väl fick reda på hon var där igen. Hon sa hon även gått ur med reskekt för vad jag tyckte. MEN, jag hade ju ingen åsikt ens om sidan, jag hade ju aldrig varit medlem..... Så att jag sagt att jag inte gillade hon var med dä, mja, det vetifan hur bra det stämmer.
Men som sgat, nu i efterhand känss det som om hon ofta la över sin ilska å frustration på mig. Det hon sagt som inte stämde fick jag skit för när det kom fram. lite sådär.
Men, alla, döm ingen, detta är bara min version. givetvis säger hon något annat. Men jag har alltid varit en människokännare, jag har alltid varit den personen som alla polarna snackat med när någonting varit struligt. Och det har varit så många sådana här tillfällen när jag inte fått ihop ekvationen alltså. och det var alla dessa ologiskheter som gjorde det blev tjafs, för när jag tog upp något som inte stämde blev hon ju arg och frustrerad. Vilket bara från mitt håll känns som det var hennes reaktion när man kom på något. Som detta med porrigt.se
Hon säger hon har sin stolthet, men blir hon så här sur för att jag kommer på henne med en nakenbild jag tagit privat på henne handlar om stolthet för andra BRYR SIG OM MIG????????   Han hon ens älskat mig då, tänker jag. har tjejen ingen som HELST empati för mig längre? Har hon INGA minnen av hur hon kände för mig, utan plötsligt har hennes stolthet och humör tagit över henne helt??? Fattar hon INGET ALLS om att jag reagerar på en såns ak att hon blir medlem på en sida som hon säger jag inte uppskattar, samt lägger ut privata bilder på sig själv som jag tagit??  HUR svårt är det att fatta? Eller handlar det om nån jävla revolt mot mig. VAD har jag gjort henne för ont mer än att ägnat alla vakna minuter åt henne?

Men, än en gång, detta är min historia. Inga lögner dock, inga påhitt, bara fakta, som jag har tolkat på ett sätt.

Nejmen fyhelvete vad klockan är mycket.
VEM som än läser detta, speciellt om du gör det min älskling. Jag får inte prata med dig om detta. Jag får inte planare något med dig. jag måste bara gå vidare. Det fixar inte jag utan hjälp. Så, jag skriver av mig. jag skriver inte för att vara elak, jags kriver för jag måste få saker ur mig, saker som du bara blir arg på. Jag kommer inte få raka svar från nån, men kanske andras vinklingar på det hela.


Som en sista notis, NEj, jag lider inte av dyslexi, men jag skriver för fort och är alldeles för trött.
För övrigt lyssnar jag på med remix av "Gummibears"..  HUR manligt är inte det.

nu ska jag fota fetishporr med silikonstinna brudar eller nått.
Over and out

// Maz

ja, vad gör man när man sitter och slösurfar utan nått speciellt vettigt att kolla på, jo, man funderar på det ständigt återkommande ämnet.
Mitt ex tycker ju jag överanalyserar allt jämt, att jag alltid pratade för mycket. Ändås så gick saker sällan in på henne. Här komemr då till hennes stora irritation mer analyser av det hon sagt som får mig att fundera på vad som ligger bakom allt. Hon säger att hon inte vet varför hon gjorde slut. Men, ändås kan hon säga mig att hon aldrig kommer ångra sig? Hur kan hon veta det om hon inte vet varför hon inte är kär längre? Detta är ytterligare en sån där sak som får mig att inse att nått e lite lurigt. Eller yrar jag igen?

Tänk, det är så skumt, med allt detta. Man har upptäkt massa nya människor som bryr sig. Tror jag sa det i ett annat inlägg, men det ringer folk från usa för att kolla läget med mig. Hur fränt känns inte det, och då känner man verkligen att det finns folk där ute som är villiga att prata, som inte ens har med saken att göra. Är inte det lite fantastiskt? Att de som verkligen vill vara vänner vill prata om det för att göra det lättare för en.

Snart stor plåtning ... nerverna börjar infinna sig ... ;)

ja, efter en riktigt sur fredagskväll med töligt uppvaknande omf ramtiden, så försökte jag trots allt ge mig ut en sväng.En nyförvarvad fotokollega från göteborg var och hälsade på sin flickvän här i stan. Så de drog mig med ut en sväng. Tyvärr var jag nog lite av det tredje hjulet ikväll, men de båda lyssnade och gav mig goda råd som vanligt. känns alltid skönt för stunden att få prata av sig, men sen kommer det givetvis krypande igen.
När jag var till paris med brorsan för ca 2 år sedan, när jag hade min dåvarande tjej, och det precis tagit slut för honom å hans, så gick han ner sig totalt i 6 månader. Så skulle det aldrig bli för mig tänkte jag. Så hårt hoppas jag aldrig drabbas av att bli dumpad. Han gick omkring coh tyckte det var jobbigt med alla par som var så kära så kära. Så det var därför som vi drog på en resa så han kunde komma bort.
När det sen, givetvis tog slut med den tjejen jag hade då, så var det inte samma sak som det var nu med dens enaste. Inte hade jag det så svårt då å se alla par. Fine, låt dem ha kul, rör inte mig. Men det förhållandet jag hade då hade vi nog båda i vara bakhuvuden redan börjat bearbeta.
För dra å drit åt helvete, denna gången är jag min bror upp i dagen. Shit, ritkigt ansträngade å se alla. Alla som hade nån, alla som satt å pussades, det kändes fan nu. Gosse va jag måste älska mitt ex...fortfarande. Efter, ja, vad den nu är, 5-6 veckor, så är jag tillbaka på noll efter gårdagens samtal. Och shit va jag måste ha varit tråkig ikväll. Var ruskigt nära att knalla hem flera gånger, vafan ska jag göra ute nu? Jag kom på mig själv när vi knallade omkring på bmb, alla dessa töser, en del riiiktigt söta, men inte brydde jag mig om det. Jag kände inte ens för ett hångel, jag kändee inte ens för att rosta på någon bara för att sedan få en "rebound" så att säga. inget behov alls, eller snarare kände inte för något. Jag letade inget stackars offer som skulle hjälpa mig komma över sorgen för kvällen. Fyfan, jag är verkligen så jävla förälskad man kan vara. Fick mest då å då en "slap" i huvudet å nån av dem som sa, "men fan, kom igen nu, du sitter ju bara å stirrar?" ja jo, inte på mitt bästa humör ikväll då, var den ständiga ursäkten, fast egentligen ville jag nog inget annat är börja töla om detta. Men man vill ju inte vara the partybooper heller, så man får hålla sig lite kändes det som. men sen frågade faktiskt angelica lite försiktigt vad det var, och då fick jag väl tillfälle å spy galla över situationen.

Fan, igårkväll ringde morsan dessutom igen. Hon hade hört tidigare på dagen nått var fel. Jag hade klarat mig undan tårar flera veckor nu, men iom detta så kom allt tilbaka å så var man där igen. Var iof sig gött att få det ur sig lite. Shit grabbar, morsan e fina grejjer å ha å snacka med. Dissa aldrig dina päron :)  Jag blev förvånad under de första veckorna, hur kloka råd de trots allt kom med. Man har lixom inbillat sig att råden är lika gamla som siffrorna på deras körkort, men ja, fasiken, guldstjärna i kanten till mor å far.

Så, vad göra nu då. jag har levt på hoppet tills nu, det var det som fick mig att börja jobba igen. Nu när det sista ljuset i tunneln har dött ut, vart ska man hitta nya krafter då? Jag har inte kommit tillräckligt långt för att skära a kontakten. Anders berätade hur jävla kmpigt det var när han skärde av totalt med sitt ex, men det var nödvändigt. Jag har verkligen stort behov av mitt ex, hon är, när hon inte är arg, lättirriterad eller på annat sätt dåligt humör, en helt underbar person, som bryr sig om sina medmänniskor. Hon var lite yngre än mig, och det var kanske i vissa förhållandefrågor som man märkte av det. Hon kände dessutom att, till skilnad från mig, att det kommer fler chanser för henne. jag hade hittat mitt här i livet, så hade även hon sa hon ibland. men tänk så fel man kan ha.

Hon vill inte känna nån form av dejtingkänsla, hon vill inte planera nån form av aktivitet, fast vi båda sagt det vore kul å åka till paris å fota i sommar. Vi har planerat flera saker, och hon har instämt. Men nu har hon ändrat sig och vill inte. Hon vill inte prata om frågorna som uppstår för mig, fast hon vill vara vän med mig utan att hjälpa mig.

Detta var verkligen en blues på blue moon bar!

Det ligger massa plåtningar och väntar på efterarbete. här kommer ett axplock av vad som komma skall.
The "noselick" är samma töser som änglabilden jag postadeför någon dag sedan.

Håll till godo med tjyvtitten ;)

Varit på stadens gator och lämnat in lite jobb idag till en salong. De ville ha
lite bilder på en tjej till en tävling. före/efterbilder dvs. Rev av det samtidigt
som jag fotade Bella i fredags, och det verkade som om de blev nöjda. Hoppas dom vinner :)


Var och visade upp mina bilder för mina partners idag också. Så jäkla kul varje gång att kolla minerna på dem när de ser att deras sponsring kommer till vettig användning :)

Ringde en byrå är idag som jag fick ett stort konto från för några veckor sedan. Det börjar dra ihop sig och imorgon är det möte. Får se hur snabbt vi ska dra igång skarpt. Ny studio på G  här i karlstad med, i sammarbete med några andra fotografer. Så nu finns det studio både i karlstad samt göteborg. Expandering är alltid kul.

Ok

Lite nya bilder då. Tack vare de urgulliga Andrea & Alex så flöt plåtningen någorlunda smärtfritt. Den första plåtningen efter uppbrottet. Orkat ta tag i dem först nu. Så stort tack till Er tjejer som har sådan förståelse.

Så, vad tycks?

oki, jag börjar om

Dags att ta tag i bloggen och mitt första inlägg kommer allt på en gång känner jag. Håll i er, det är lite mörkt, men ljuset finns i slutet på en tunnel hoppas jag.

Har varit stillastående i ca 5 veckor när love of my life lämnade mig.
kanske ska påpeka att jag jobbar som fotograf, hade det tipp topp med tjejen, som även hjälpte mig med mitt arbete som assistent. När hon försvann både som livspartner samt "partner in crime" så dog allt av för mig. Har sakta börjat komma tillbaka till verkligheten, men mitt hopp är lika starkt fortfarande om att vi skall hitta tillbaka till varanda. Hon har förändrats, men jag struntar i det. Jag vill inget annat än att hon ska kunna stå vid min sida igen, och jag vid hennes. Vi hade så mycket som bra, men givetvis även mycket negativt. Vi kanske såg olika på saker och ting, men i slutändan löste sig saker alltid. Jag har lärt mig en läxa, men jag är rädd det är förgäves. Stundtals kanske jag tog henne förgivet, speciellt mot slutet när jag började försöka bete mig lite som hon betedde sig mot mig. Kanske var fel, vad vet jag. Hon var mitt allt så till den grad att jag funderade över om det ens var värt att fortsätta utan henne och...
.
.
.
nej hörni

Efter inrådan från en vänninna har jag beslutat mig för att inte vara riktigt så ärlig som jag trodde.
Inlägget var toklångt, men det kanske är dumt att ta upp allt man känner till. Ville ta upp saker som jag vet om... Men ja, kanske förhastade mig...

ni missade precis showen.
kanske en annan gång.


Första inlägget
// Magnus "Maz" Svensson
// www.mazstudios.com