Eller helt enkelt en utdöende konstform?

För några veckor sedan åkte jag med morsan och farsan till Kil från Karlstad. Vi gjorde ett snabbstopp på ICA i Haga. De skulle ha något, men jag var aftonens chaufför så jag satt kvar. Orkade inte gå ut. Morsan och farsan kommer sedan ut. De är runt 70-strecket nu båda två, bara jobbigt det i sig för mig själv, men när de går över gatan så ser jag mamma tittar på pappa lite finurligt, tar pappas hand å myser sig in mot honom, tittar på honom igen och ler, sedan går de över gatan som ett nykärt par, hand i hand, som om de vore 20 igen.

Jag inser då att det blir mer och mer sällsynt nuförtiden. Har jag en gammalmodig inställning och alltid tror att det ska vara så? Vad jag menar är att de har haft sina gräl och tjafs genom livet, men de har alltid tagit sig ur det. Och så här på ålderns höst är de det sötaste paret ever. Och det gör mig så glad att se det, samtidigt inser jag hur just sällsynt det är. Jag vet inte många idag vars föräldrar forfarande håller ihop. Detta har nog gett mig en som jag förstått det, gammal syn på förhållande. Vad jag menar är att jag också vill ha det så, men det känns idag som att det nästan är trend att skilja sig, som att man flyttar ihop för tidigt eller skaffar barn innan man har ett stabilt förhållande. Skulle jag vara redo att flytta ihop idag. Ja, förmodligen. Skulle jag vara rädd, ja absolut (tänk om det är för tidigt osv). Jag har ju t.ex. alltid bott själv i min lägenhet inflikade mamma, så det faller sig ganska naturligt att jag tycker det är lite skrämmande att ta det där steget kanske och flytta ihop, enligt henne. Och ja, när jag tänker på det, det är nog en del av problemet.

Att detta kom på tal för några dagar sedan var för jag har hade ett långt samtal med Anders, en nära vän och yrkesverksam i samma branch, fotografi. Vi pratade säkert i 3 timmar om detta och allt däromkring. Saken är den med Anders att vi är i det närmaste identiska i våra sätt att tänka, så mer än ofta tar vi orden ur munnen på varadra. Det är som att prata med sig själv stundtals, och när den andre pratar sitter motparten bara och håller med. Fascinerande. Vi har alltid funnits där för varandra, trots avståndet från Karlstad till Sveriges framsida, Göteborg.

Vi kom iaf in på detta med att det verkar som att det vi är uppväxta med, sättet att se på ett förhållande, är en utdöende konstform, sort of speak. Ibland känns det som det. Se på våra föräldrar, de kan prata om allt, de är aldrig otrevliga mot varandra, vilka motgångar de än stöter på. De är alltid glada i telefonen mot varandra, ger varandra kramar och pussar. Och de är pensionärer?! Hur kan de hålla lågan brinnande så länge? Vad är hemligheten? Jag vill oxå ha det som dem när jag är så gammal.

Häromnatten när jag hade det kämpigt så ringde jag hem. Kunde inte sova, tårarna bara rann som vanligt. Väckte dem, men de for upp och var pigga och alerta, de lyssnade på mig, gav mig råd, lyssnade ännu mera, gav mig ännu mera råd. Och jag känner mig då så lyckligt lottad att jag har sådana föräldrar. Som är så förstående och vill mig så väl. Ja, men vaddå kanske en del säger, de är dina föräldrar, det hör till. Jo, visst, men man har stött på så många exempel i mina dagar när jag inte förstått förhållandet en polaren har till sina föräldrar. Kommer t.ex. ihåg en kompis jag hade i Kil där jag är uppvuxen. Vi gick i samma gymnasieklass. Härlig kille, smart, jobbar förmodligen på NASA eller nått idag och räknar ut hur länge man måste spotta för att täcka månens yta eller nått annat svårt. Hans situation hemma var, ja, otroligt underlig. Bara tjafsade med sin morsa, hon vara sjobbig, gnällde, stod alltid å pratade för sig själv i köket. Han kunde tjafsa med henne där, får nog, går in på sitt rum. Hon ska läxa upp honom, men fortsätter prata även fast han går därifrån. Sen står hon i köket å snackar skit om honom, med sig själv. Och sådär höll det på. Skillda föräldrar givetvis.

Att man orkar? Ok, växer man upp med det så har man inget att relatera till, men tänk om det skulle bli så för mig. Herregud. Nåväl, jag snackade med morsan och jag frågade dem hur de gjorde. Hur har ni kunnat hänga ihop så länge. Och mama sa det att, ja, oss magnus, oss behöver du inte vara orolig för, vi kommer alltid hänga ihop. Och jag tror dem. Jag tror knappt jag hört dem gräla. Eller ok, de har grälat med mig när jag var ung å alltid försökte få dem å sluta röka, men sällan med varandra. Hur gör ni frågade jag. Ja, vi hade precis som du distansförhållande när vi var unga. Farsan e ju gammal söderkis, dvs 08a, morsan från Karlstad. De sa att OJ oj oj, vad svartsjuka det fanns där. Det tog slut, men de blev ihop osv osv.  Men de kämpade, de gav inte upp. Trots avståndet så, ja, så här så många årtionden efteråt, så håller de ihop. Och det ger mig hopp givetvis. Men det var så skönt att höra deras historia. De hade det så tufft då med allt, så de kan inte få nog av att ha det bra. Att prata om allt är viktigt.

Är jag avundsjuk på mina föräldrar? Ja, faktiskt, men på ett beundransvärt sätt...

Tack för eran tid mina vänner

// M



PS. Detta inlägget hade egentligen ett annat innehåll till å börja med. Ett sorts erkännande om min situation. Men jag blev avrådd att publicera det då det kanske var lite för personligt. Jag ville bevisa att jag börjat bli medveten om mina sidor. Det kändes dock onödigt i slutändan iom detta inte är en personlig blogg i den bemärkelsen. Hon fick läsa ursprungsbrevet vilket var det viktigaste. Jag gillade dock innebörden av min historia, om mina föräldrar. Jag kände jag ville ta med det. Jag tycker det är så beundransvärt idag när folk håller ihop så länge, så jag ville belysa det. DS.

Nattlig aktivitet.

Denna stackars terroristen lackar lite på sina undertexter. Kinda finny :)

I give you Pissed off dude: